Gah. Ibland alltså.
Jag ska erkänna att när det gäller telefoni så är jag inte den som håller mig uppdaterad i onödan. Telefoner byts med generationsskiftena, eller när de desintegreras av tidens tand (vilket de aldrig verkar göra, antar att jag har tur på det sättet). I veckan som gick fick jag uppleva en god nog anledning att gå över till brevduvor istället då jag tog ett stapplande steg framåt i form av ett nytt teliaabonnemang, istället för kontokortdealen som jag har haft sedan urminnes. För att resumera hela den processen så kan jag säga att telias telefonservice suger pung. De bär dock hederns mantel jämfört med telias butik på kungsgatan som suger fet pung instoppad i ett arsel. Det tog bättre delen av en dag att köa fram till kassan som verkade ta emot ca en kund var 15:e minut, fördelat på ca 8 anställda. Jag hade gått in i mer detalj på de problem som uppstod visavi bytet till det nya abonnemanget om det inte varit för vad som därpå följde. Uppenbarligen väckte bytet av simkort en latent hårdkodad säkerhetsfunktion i telefonen som låste hela skiten som ett kassavalv. Under resten av den dagen och större delen av nästa var jag således utan telefon medans jag svor och planerade min hämnd mot Sony Ericsson. Till slut verkade det enda alternativet vara att ta mobilen till ett servicecenter och få den lobotomerad för vad tveklöst skulle bli en furstlig summa, för att inte tala om att jag skulle måsta gå till valhallavägen på lunchen och sedan vara utan telefon resten av helgen. Jag gick på muggen i rent vredesmod innan jag gick från jobbet. Då inträffade ett julmirakel; jag knäckte koden! Det visade sig vara en av mina gamla trotjänare från 2006 fast i alfanumerisk form. Lyckan fick mig att utföra en upprymd piratjigg ut genom toalettdörren. Tur att alla var på lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar